THE
No. 28
M/S SEATTLE EN ROUTE TO VANCOUVER
Johnson Line’s new 9,000-ton motorship Seattle arrived in Los Angeles Monday, July 5, on her third voyage to the Pacific Coast from Scandinavian and Continental ports, and will dock in San Francisco Friday. July 9, it was announced to-day by Fred L. Doelker, Johnson Line’s Pacific Coast manager.
The trim, streamlined Swed-ish ship is unloading at Los Angeles newsprint, wood pulp, glassware, rails, bar iron and general cargo from Sweden and European ports, and bananas and coffee from Central America. At San Francisco, where she will berth at Pier 37, she will discharge newsprint, wood pulp and general cargo.
On her voyage from Europé, the Seattle carried 12 passen-gers in her luxurious, modérn-istic passenger quarters.
The 19JA knot vessel will sail from San Francisco about Monday, July 12, for Seattle, from where she will sail for Vancouver, B. C. The Seattle will sail from Vancouver on her home-ward voyage about August 2.
Prisvinnare i SAL:s uppsåt stävlan.
Vi återge här nedan första prisvinnaren i de tre olika klasserna i Svenska Amerika Linjens uppsatstävling över ämnet: “The Influence of Swedish Settlers on a Community or Region.”
Miss Leonett Neslund
från Mentor, Minn., tilldelades första priset för sin uppsats “Leather Hinges” i gruppen College Undergraduates.
Miss Nancy R. Wait
från Hastings Mich., för sin uppsats “Great Hearted Genius” i gruppen High School and Preparatory School Students.
Mrs. Wadsworth Clarke
PRESS
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 15 juli 1948
Förestående notabelt giftermål
Miss ISABEL McLELLAND
Förlovning har tillkännagivits mellan Isabel McLelland, dotter till Mr. och Mrs. W. S. McLelland, Vancouver, och Karl Axel Ståhl, svensk konsul härstädes och son till fru Gerda Ståhl, Stockholm, och framlidne Axel J. Ståhl.
Konsul Ståhl och hans tillblivande har bett denna tidning att framföra till våra läsare och till allmänheten en hjärtlig inbjudan att närvara vid vigselakten, som hålles i St. Andrew’s Wesley Church den 21 juli kl. 7.30 e. m.
Två människoöden >
Av KARL WILLIAMS
Det var väl egentligen ingen i Myråsa by som märkte, när ett par ungdomar, som sett dagen i dess vardagsgrå enformighet, en dag for iväg med var sin mager kappsäck för att söka sig bättre bärgning i andra trakter. Man reflekterade inte över vad det skulle bli av dessa två. de försvann helt enkelt — dök in i tystnaden och glömskan, som då någon okänd dör. De var båda barn av byns fattigaste folk och hade aldrig gjort något väsen av sig. Uppväxtåren hade varit som för annat fattigmansfolk; mager kost och så ut i arbete redan som små. Och en vacker dag skuddade båda pojkarna byns stoft av sina fötter och reste bort.
Den ene av dem, Salmon Eliasson, for iväg till Amerika och den andre, Bengt Asp, knektens pojke, reste till släktingar i Lii-beck nere i Tyskland.
Det resonerades inte vidare om pojkarna, man talade visserligen några gånger i stugorna om dem strax de hade rest, men snart glömdes de helt och hållet. Ty var och en i Myråsa hade nog av att syssla med sitt. I geografien voro byinnevånarna tämligen skrala, det kunde man förstå av resonemanget:
han var ägare till hundratusen kronor i svenska pengar. Han visade för de arnia hemmafö-dingarna bankanvisningar och checker och pengar, så de tittade sig vindögda på det. Och han dukade upp de mest vidunderliga historier om hur han tjänat allt. I den lilla köpingen var han snart känd som den mest slösaktige och frikostige kunden på vida vägar och han strödde pengar omkring sig som den gladaste miljonär.
Men sina gamla föräldrar där hemma tog han ingen notis om, han värdigas inte ens bo där till sist utan bodde i ett hyrt rum vid stationen. Gamle Eliassons affärer var just inte vidare blomstrande på det fattiga och arbetstunga jordbruket och han drogs med rätt stora skulder. Naturligtvis tänkte han nu när sonen kom hem som en Krösus, att det skulle vara slut med fattigdomen, men då bedrog sig gamle Elias. En gång gjorde han en framställning till sonen att han gärna kunde hjälpa honom med att lösa in ett lån, som drog dyra räntor, och fick då'till svar:
— No, far, lös ni in era lån jag har gjort mina pengar själv, har ingenting fått utan vatt spekulativ och fått tag i
— Eliassons pojke gav sej å
dem på så sätt.
Vol. XI
Pionjärjubileet avslutas i New York.
I 50-åringarnas led
från Maysville, Ky., för sin uppsats “The Story of Anna Ernberg” i gruppen Adults re-gardless of occupation.
New York den 1 juli — ASNE “Var i hela världen utanför Skandinavien har Sverige fler och bättre vänner än i Förenta Staterna,” frågade prins Bertil i sitt tal vid den bankett som hölls den 30 juni på Waldorf-Astoria med anledning av pionjärjubileet, och hans retoriska fråga besvarades med en brakande applåd av alla de närvarande. Det månadslånga firandet av de svenska immigranternas bosättning i Mellanvästern fick en glansfull avslutning i den stad som nästan alla immigranter passerat på vägen västerut. En särskild kommitté med generalkonsul Lennart Nyländer som hedersordförande och dir. G. Hilmer Lundbeck, Jr., som ordförande, stod för arrangemangen. Middagen som började kl. 7.30 hölls i Grand Ballroom och bevistades av 1,-150 personer. Bland hedersgästerna, vilka var placerade på ett podium vid salens ena kortsida mot en effektfull bakgrund av färgrika fanor, märktes prins Bertil, ärkebiskop Erling Eidem, statsrådet Karin Kock, samt tio av de Övriga medlemmarna av den officiella svenska delegationen. Vidare närvoro Sveriges minister i Ca-nada, Per Wijkman. med fru, Sveriges chargé d’affaires i Washington, Alexis Aminoff, de nordiska generalkonsulerna i New York med damer, presidenten för den nationella pionjärkommittén, dr Conrad Ber-gendoff, ledamoten av staten New Yorks legislatur E. Herman Magnuson, presidenten i American Scandinavian Foundation, Lithgow Osborn, biskop Arvid Runestam från Karlstad och gästföreläsareii, prof Hilding Pleijel, Lund.
Dir. Hilmer Lundbeck, Jr., vilken fungerade som ceremonimästare och utbringade skålar för Förenta Staternas president och Sveriges konung, uppkallade vice borgmästaren i New York, Vincent Impellitteri, som förste talare. Därefter höll staten New Yorks vice guvernör, Joe R. Hanley ett anförande, vari han bl. a. skildrade den på ett fartyg i New Yorks hamn belägna Bethelmissionen och dess betydelse för svenska sjömän och immigranter under 36 år från mitten av 1800-ta-let. Han uppehöll sig också utförligt vid den svenska bosättningen i Jamestown, New York, som började 1846, då några av passagerarna på en tremastad skonare tvingades att stanna i Buffalo på sin väg till lowa, och där blev erbjudna arbete i Jamestown. Av denna stads 50,000 invånare har numera över % svenskt ursprung. Vice guvernör Hanley hyllade slutligen 1800-talets svenska immigranter för deras höga andliga arv, utan vilket ingen nation kunde bestå.
Sedan den svenskättade sån-
Den 4 juli fyllde typografen på Svenska Pressen, Eric Ragnar Hedin 50 år. Hans barndomshem var i Baggböle, Umeå landsförsamling och arbetade han efter sin uppväxttid i skilda yrken, såsom sågverks- och flottningsarbetare, som sjöman och järn vägare m. m Är 1924 reste han till Canada och ställdes färden direkt till Anyox i norra British Columbia, där hans syster och svåger, Mr. och Mrs. Albin Johnson, då bodde. Här arbetade han en tid hos gruvbolaget och ägnade han sig något senare åt skogsarbete.
En vacker dag 1935 stegade Ragnar in på Svenska Pressens kontor, som då var på 18 W. Hastings St. Det var första mötet mellan honom och tidningens redaktör, men det blev långt ifrån det sista. Ty Ragnar, isom både är en god skribent och alltid inom sig burit en hemlig kärlek till tidnings-livet, gick nu in på redaktörens förslag att försöka sig på typografyrket. Vid detta stannade han nu en rätt lång tid. Men detta var under depressionen, inkomsterna för tidningen var små och därefter blev lönerna. Slutligen fann han sig nödsakad att ge sig ut på ett jobb där det vankades litet mer kova, för att komma på fotterna igen. Om ett par år var han emellertid åter i istaden — oen tillbaka på sättarstolen. Orn-
RAGNAR HEDIN
Ni har inte
— Jonassons pojKe gav sej a
te Amerika, sade man, men den . vatt dä minsta spekulativ utan tosingen Aspens pojke dråsade ' gått å rotat i smörjan här hem-
å ända te Lubeck, dit ingen människa rest förr.
Och så flöt åren fram lugnt och stilla i den tysta byn Myråsa, och man glömde så småningom att det fanns två personer med namnen Salmon Eliasson och Bengt Asp, alla utom deras närmaste anhöriga.
En dag kom den stora hyrbilen från staden susande in på Myråsas knaggliga byaväg och letade sig fram till gamle Eliassons ruckliga gård. Ur bilen steg en svensk-amerikanare av den mest vräkiga typ man någonsin får se hemma i Sverige, och efter honom lastades ut ett helt berg av kappsäckar och resgods.
Förvåningen blev stor hos de gamla och glädjen inte mindre, ty här hade man nu åter den för länge sedan emigrerade Salmon Eliasson, stor och stark och kry och tydligen ej barskrapad heller. Nu kallade han sig Sam Ellis, och var mäkta fin på alla vis. Salmons karriär därute hade tydligen varit god. Hela Myråsa visste snart att
ma, så ja vill inte hjälpa er
fast ja kan.
Det svaret fick fadern av sin
förmögne
son.
Detta spreds
snart i byn och folk började känna formlig avsky för en sådan ovärdig son. Han måtte ha hurudäna principer som helst-så hade det varit hyggligare att hjälpa sin gamle far med en skuld än att sitta pä Stadshotellet, menade man. Dessutom var det något annat som
pades om Salmons ynnest. För han var i alla fall en baddare att kunna tjäna pengar och vara frikostig och sådant måste ju respekteras, men te de, som haft gott av honom på ett eller annat sätt. Och har man bara pengar så finns det nog de som håller en om ryggen.
Ödet är ibland ganska nyckfullt mot människors barn. Det leker, heter det, men det ser ut som om det följde bestämda riktlinjer och vad vet vi. Emellertid hade det roat sig med att denna gången låta de båda, som en gång samtidigt lämnade sin födelseby, komma hem något så när på en gång och detta av den slumpen.
En dag några månader efter det Salmon Eliasson kommit hem från Amerika, steg en en-
gjorde, att man kände motvilja ------- .	_
mot den vräkige svensk-ameri-, kelt men snyggt klädd medel-
kanaren. Salmon hade ett visst skyggt sätt, och såg jämt ut siom han varit rädd för någonting. Sådant märks med otrolig instinkt hos ortsbefolkningen, och snart började dunkla och fula rykten smyga i stugorna. Men om Salmon hörde dessa rykten, lät han inte märka det utan fortsatte att festa och slösa värre än någonsin. Men
sin gamle far hjälpte med ett enda öre. skänkte han smycken defulla presenter till
han inte Däremot och vär-flickoma
i omgivningen och de rent kap-
ålders man av tåget i stations-
samhället. Tyst och stilla grep han sina båda tunga kappsäckar och knekade iväg bort emot Myråsa med en målmedvetenhet, som visade att stigarna för honom ej var obekanta. Det var Bengt Asp, han som reste till Lubeck på samma gång som Salmon Eliasson for till Amerika.
Nu kom han knekande hen) igen efter många och långa års bortovaro, utan att göra så mycket väsen av sig som att
(Fortsättning pä sidan 6)
gerskan vid Metropolitan Opera Blanche Thebom föredragit ett sångprogram som avslutades med den gamla svenska visan “Å jänta å ja”, läste filmskådespelerskan Viveca Lindfors en av de uppsatser som vunnit pris i Svenska Amerika Linjens tävlan om svenskarnas insatser i Amerika. Hennes uppläsning radierades över WJZ, liksom prins Bertils tal, vilket avslutade programmet.
Emigrationens resultat inger svenskarna mod och hopp.
Prins Bertil anslöt sig i sitt tal till framlidne ärkebiskop Nathan Söderbloms uttalande att den svenska emigrationen till U.S.A. är den betydelsefullaste händelsen i Sveriges senare historia. Då jag nu har sett svenskarna i Mellanvästern och hört alla fördelaktiga uttalanden som gjorts om dem av de mest framstående amerikanare. presidenten inberäknad, fortsatte prinsen, måste jag fråga mig själv: var i hela världen utanför Skandinavien har mitt land i dag fler och bättre vänner än i Förenta Staterna? Omvänt gäller, att det knappast finnes någon familj i Sverige som inte har en släkting i U. S.A. och att i få länder har folket större förståelse och tillgivenhet för Amerika. Varje svensk, från den oansenligaste medborgare till min åldrige farfader är djupt tacksam för detta resultat av den svenska (emigrationen. Det inger oss mod att, ehuru vi blott är en liten nation, framhärda i vårt beslut att upprätthålla vårt Oberoende, våra demokratiska institutioner och vår egenart vad än framtiden må bära i sitt sköte. Amerika är en källa till hopp. Vad som än händer har vi gemensamt med så många amerikanare en viktig del av vår historia liksom vissa ideal och traditioner som vi tänker hålla fast vid.
ständigheterna på tidningen var förstås ungefär desamma och efter ett par år begav sig Ragnar återigen ut för att tjäna ihop litet pengar. Denna gång reste han till Tulsequa i nordligaste hörnet av provinsen, där han tog anställning som “hoistman” i Polaris Taku Mine. Här satt han nu vid spakarna, kontrollerande vagnarnas upp- och nedgång i jordens djupa innandömen. Men hans tankar var inte alltid på vagnarna. Och där han satt med ögonen på de efter vagnarnas gång roterande visarna, hände det mer än en gång att hans blick trängde rakt igenom visartavlan och bortom den såg han åter sina kamrater på Svenska Pressen, sina många andra vänner i Vancouver, och en längtan tillbaka gjorde sig gällande.
Och så i september 1942 är han ännu en gång tillbaka i Vancouver. Några månader tidigare hade Svenska Pressen reorganiserats till ett bolag, Central Press Limited, och flyttat kontor och tryckeri till dess nuvarande plats, 427 Hamilton St. Ragnar förenade sig åter med tidningen, gjorde sig tillsammans med de omkring 40 andra delägarna medintresse-rad i bolaget och sköter nu förutom typografsysslan även ombrytningen samt är ansvarig för den tekniska avdelningen i dess helhet.
På femtioårsdagen blev Ragnar Hedin föremål för uppvaktning från många vänner. Ända tills i dag som är har han motstått frestelsen att skaffa sig maka och sätta eget bo. Så han har sin hemvist hos systern och svågern, makarna Albin Johnson. I deras hem hölls födelsedagsfest för honom på lördagskvällen med släktingar och ett antal av hans närmaste vänner inbjudna. På söndagen samlades en stor skara vänner i makarna Alfred Granholms hem i Bumaby, där Ragnar åter blev föremål för hyllning. Presentation gjordes till honom från Svenska Klubben genom ordföranden R. A. Roland, från Svenska Pressen genom styrelsens ordförande Harold Swan-son och från de församlade vännerna genom M. M. Lindfors. En av Adolf Viksten skriven sång till födelsedagsbarnet föredrogs till Ragnars och de närvarandes förnöjelse. Med några ord av iblandad glädje och allvar tackade jubilaren för uppvaktningen. I önskningarna uttryckta i ett rungande “Ja, må han leva” innesluta Ragnars kamrater på tidningen också den önskan att han i många kommande år måtte fortsätta i trogen tjänst på Svenska Pressen.	— M. L.
VÄRLDENS ÄLDSTA ÄNG-BÄT ETTHUNDRA ÄR
Den 19 maj fyllde världens äldsta ångbåt 100 år. Det är “Mälaren” och den hör hemma i Köping. Den började som hjulångare men går nu på “skruv”, det vill säga propeller. Med sin skeppare som säker kapten, O. Kolmodin, går båten fortfarande i fraktfart mellan Stockholm och Köping.
RIDDARE AV VASAORDEN
till riddare av Vasaorden har utnämnts redaktören för Svenska Posten i Seattle, Harry Fabbe, som f. n. med sin maka befinner sig på studiebesök i Sverige.