Torsdagen den 12 augusti 1954
The SWEDISH PRESS
Sidan 4
ELD OCH BROD
av Albert Viksten
(Fortsättning.)	gen upplösa sig i ett strilande,
regn.
Han hittade mycket i iktigt pet var två mil över skogarna i kojan och dorren var val b be tm bygden Tyå bar på bå_| hållen. Han sa te sig p	ren, ^y^ m^n följde tysta efter.
be, som hade en krans Immiga lingon omkring sig. De var mogna och läskande. Och så var han återigen på resan mot väster.
En gång kanske han kom tillbaka som en förmögen man, tänkte han då han slängde upp dörren på skuldran och gick samma väg tillbaka. Han skulle	„..	,,	.	.
ha en mängd fina läderväskor Offer for ett vadaskott i. med sig med många presenter, ■dimman skulle det sta i orts-| kanske också guld i tänderna, tidningen.
för att ta vid när de andra trött-j nade. Bärarna vacklade och hal-i kade på de slippriga stenarna, regnet plaskade. Uno gungade fram på en resa han aldrig hade; drömt om.
Det 'blev ändå inte Atlantens gungande vågor.
NICK P. PAPAFINGOS
438 West Pender Street
Vancouver, B. C.
Alla främmande lands banksedlar och mynt köpes och säljes efter dagens gällande priser. Jag köper alla mynt som inte bankerna köper.
Penningtransaktioner verkställes till alla Skandinaviska land.
Tel’ TA. 5845 — TA. 5846
det var visst vanligt därute. Först skulle han gå till bolags-
kontoret och fråga vad hemma-
TRETTIOÅTTONDE KAP.
Aldrig sedan den dagen han
net kostade. Sedan skulle han j blev lurad av bankkassoren ha-uppsöka Sally. Han hade biivit de Hmnk atervant fran staden smått förälskad i fäbod jäntan så fortunilad och nedbruten som
och i hemlighet skrivit ett par brev till henne. Hon hade svarat mycket älskligt men de hade inte snuddat vid några känsloan-gelägenheter. Nu tog han hennes minne med isig till Amerika. Kanske en dag kunde han skicka henne en biljett. Då var det tids nog att tala om kärlek. Uno hade ett mycket praktiskt sinne.
Dimman hade lättat en smula men svepte fortfarande träden i sitt vita flor. Trädens och mar kens växter glänste av dagg-stänkta spindelnät. Det var rätt underligt, att det fanns så mycket spindlar, tänkte han.
Nu hade han nått den lilla myren och skulle vika av in på mon.
Mor skulle sannerligen bli glad den dag han kom tillbaka. Han skulle visa att ...
En hund rusade plötsligt it ur dimman, ursinnigt skällande. Det föll honom in att det kanske var Skog. I samma stund erfor han ett förlamande slag mot högra benet och tyckte sig samtidigt höra ett skott ur dim man, kände att han vaklade, hörde hur dörren slamrade mot stenarna i vägen och fann sig liggande i ljungen. Han fattade inte vad som hänt, kände ingen smärta men tyckte att benet liksom kommit bort från honom. Var det verkligen ett
när han denna gången återvän-
skott? Han försökte resa
sig
men nu hade dimman gått honom in i ögonen. Et ögonblick tänkte han på biljetten, båten från Bergen. Så snuddade tankarna vid dörren, den skulle säkert passa bra till den nya kojan. När han- med en viljeansträngning försökte resa sig igen, såg han genom dimman en blodpöl under sig, såg att byxbenet var uppslitet under knäet och visste med ens dunkelt att han höll på att förblöda. Då knep han ihop läpparna, som vanligt då han samlade energi och vilja, slet av sig livremmen och snörde den allt vad han orkade kring benet för att hindra
de från sjukhuset. Det var inte mycket att hoppas. Uno hade vid framkomsten genom blodförlusten varit medvetslös. Alla hans ängsliga frågor om möjligheterna besvarade läkaren med en envis tystnad. Undr det att han i sina genom våta, arbetskläder suttit i väntrummet och huttrat av köld i väntan på be-' sked, hade man endast kunnat ersätta blodförlusten med salt vatten. Det var allt vad han fick veta.
Under resan hem hade han därtill gripits av en ångestfull oro för Erika. Hur skulle hon kunna bära detta nya olycks-slag? Han visste hur lätt hon kunde slå över och förlora kontrollen över sina nerver. Fick son ett nytt sammanbrott skulle olyckan fördubblas. Han gick därför från stationen och försökte finna de rätta lugnande orden, men han hade alltid så svårt för att forma ord. I upprörda stunder kunde det bli helt annorlunda än vad han tänkt sig och menat.
Därför blev han inte lite förvånad, när han fann Erika sansad och lugn. Nyheten om olyckan hade spritt sig i byn som en löpeld och grannarna hade varit angelägna att bagatellisera olycksfallet till en helt vanlig benskada. Att olyckskulan rivit av pulsådern och slagit av båda benpiporna visste hon inte, och när hon råkade i gråt var det mest över den otur som alltid förföljde dem.
— Det kan ta månader innan han blir bra, sa Hinrik mångtydigt.
Erika blev förvånad. Var det nu en sån allvarlig sak? Flera månader! Amerikabåten skulle ju gå om ett par veckor. Då skulle han alltså inte kunna re-
“ATT RESA ÄR ATT LEVA”
SCANDINAVIAN DANCE
wili be held in
PARKSVILLE COMMUNITY HALL
Saturday, August 21st 1954
VANCOUVER ISLAND
Toric Optical Co.
EVE EXAMINATIONS
COMPLETE
OPTICAL	|
SERVICE
118 West Hastings Street | — PAcific 8829 —
blodflödet. Sedan föll han baka i ljungen och tyckte livet sakta rann bort ifrån nom.
till-att ho-
Hinrik var just färdig med miltrappan när han fick höra ett rop genom dimman- Det var ett underligt rop, nästan som det kom från underjorden. Han gav själv till ett hojtande och fick svar genast, nu betydligt närmare. I nästa, stund kom en man rusande ut ur dimman. Han flåsade så han knappt kunde få' fram ett ord. Men slutligen förstod Hinrik att det måste ha hänt något förfärligt. Han tog yxan i hand och sprang efter1 mannen utan att ens fråga. När de kom fram till platsen var där redan ett par karlar före dem. Hinrik kände igen dem. Det var skogsbor från trakten, och han märkte genast av utrustningen att de voro ute i jaktärenden.
Uno låg helt stilla. Han var onaturligt vit i ansiktet, talade virrigt, men var vid medvetande. Blodet hade levrats på vägen och hunden fick en våldsam spark när han närmade sig polen.
Hinrik stod först som förlamad och svalde och svalde. Han frågade inte. Vid första ögonkastet såg han vad som hade hänt. Sedan kände han efter om svångremmen var tillräckligt åtsnörd och började utan att säga ett ord hugga stöi^r till en bår.
Den dagen lyfte inte dimman.
“Man är aldrig äldre än man företagit en omfattande rundre-känner sig” framhöll dessa båda sa i Sverige. Båda var synner-Washingtondamer, när de nyli- ligen resvana efter upprepade gen anlände till New York med resor i Mellaneuropa och eiter SAL:s Kungssolm. De pigga re- denna tripp var Washingtonda-senärerna, Mrs Mignon Lama- merna fullständiga Sverige-en-, sure och Mrs. Marie Engel de tusiaster.
Janosi, 82 resp. 84 år unga, hade1	----------
George McKnighfs Orchestra from Port Alberni
Ad mission: Adults $1.00
Students 500
Dancing from 9.30 — 1.
gjort ett kort besök vid sjukbädden.
Efter två dagar reste han åter till staden. Nu fick han endast träffa sjuksystern. Hon var mycket vänlig och förekommande, meddelade försynt och beklagade att man varit tvungen att amputera benet under knäet. Uno var ytterst medta-
gen och tycktes knappast vara medveten om vad skett.
När Hinrik den kvällen hem var han illamående kände kväljningar. Uno alltså blivit krympling för
själv som
reste och hade livet.
Han kunde inte förställa sig Uno som sådan, det var helt enkelt omöjligt, så intensiv och överdådigt livskraftig som han var. Vad som nu hänt stred helt enkelt mot allt förnuft. Och. än en gång försökte han lirka med sanningen inför Erika.; Han trodde inte att hon skulle orka med det nya slaget.
— Man får vara glad att inte skottet träffat på ett dödligt ställe. Sån’t har också inträffat, sa han. Och Erika försökte vara glad över det. Men hennes modersinstinkt gav henne aningar att mannen förteg något.
sa.
— Jag har sagt hela tiden att det inte skulle bli något av med resan, erinrade hon nästan lättad. Jag har kännt det på mig,, jag visste det, underströk honj med övertygelse.
Men nu var det viktigt att Hinrik fick på sig torra kläder och att han tog en riktig hutt kamferbrännvin. Det fattades bara att han skulle råga olyckan
genom en
lunginflammation.
Hon gick så upp i omsorgerna
för mannen,
att den verkliga
olyckan kom i bakgrunden.
När alla barnen hade somnat och hon själv uttröttad av dagens hundrade bestyr kröp upp i sängen till mannen, sa hon ytterligare lugnad.
— Om några veckor är han säkert tillbaka, och då har han inte mycket kvar av sin ameri-kafeber.
Hinrik vågade inte göra något inpass. Han litade inte på sin ordkonst, men han kände sig innerst inne tacksam för att inte Erika hade fått veta allt.
Det blev en rad bekymmer-
samma, dagar hade all möda hindra Erika på lasarettet, medveten om
för Hinrik. Han i världen för att att besöka Uno Då skulle hon bli
hur verkligt allvarligt det var. Han måste före-
bära egna viktiga ärenden till staden och på så sätt försöka följa utvecklingen samt sedan själv lämna uppgifterna lagom tillrättalagda för hustrun.
Vid första besöket var läkaren fortfarande ytterst förbe-
hållsam. Man kunde nog i värsta fall räkna med en amputering, sa han. Det var symptom till kallbrand i foten, trodde
Solen bröt inte fram för att för-........LIVUUt gylla upp höstfärgernas prakt.i han. Sedan var samtalet slut. Dimman hängde kvar, blev, Läkaren fick telefon och Hin-tyngre och tätare för att slutll-,rik fick resa hem sedan han
medtagen men han skulle med all säkerthet återvinna hälsan, försäkrade han. Det finns många människor med konstgjorda ben. Man kan knappt märka att de har det, och alla finner; förr eller senare sin livsuppgift.	.
Erika hade suttit vid sjuk-! bädden så länge hon kunnat. | Uno hade pratat ganska redigt -men tycktes ännu inte riktigt' ha fattat innebörden av vad som1 a skett. Iband yrade han om bil- « jetten, om båten från Bergen 2 och den stora väskan han skulle i köpa för resan.	<
Då hade Erika kännt det som < om något knutit sig inom henne. < Hon hade kännt hat mot Ame- < rika som velat beröva henne ett < barn. Hon föreställde sig detta * land som ett ännu otänkt vidun- < der som bara slukade folk. Så < ! länge hon kunde minnas, hade ! folk talat om Amerika och det ‘ hade blivit tomrum i familjer-i na och i de gråtande mödrarnas hjärtan, när de unga gav sig av. Den här gången slog det slint. Det var en inre tillfredsställelse över detta som hjälpte henne över olyckan. Ett stort offer var det, men vidundret i väster
Efter ytterligare ett par dagar reste Hinrik åter för att få besked om tillståndet. Erika hade fått avstå från resan, då hon väntade en viktig händelse i| ladugården. Sådana händelser j hade hon aldrig vågat överlåta åt männen.
Nu var Uno betydligt sämre. Han låg i tung dvala och tycktes helt borta från denna världen. Amputeringen hade företagits för sent. Läkaren hade tvingats göra en ny amputering
då kallbranden till övre delen
gång ett knäet.
Hinrik vad. Två efter den
gott
reste
Sponsored by the Alberni District Scandinavian Club
Refreshment available.
Everyone welcome!
“THE VIKING FE AST”
“SMÖRGÅSBORD”
NOW SERVED
Nightly (except Sundays) from 5 to 8:30 p. m.
CLANCY’S DOWNTOWN RESTAURANT
470 GRANVILI.E STREET
De
hade spritt sig av benet, denna stycke ovanför
hem som bedö-
amputeringar i följd kraftförlust som Uno
lidit, det kunde aldrig sluta väl.i Nu var det fråga om livet.
— Om det också skulle gå därhän att man måste .. .jag menar att det kan gå så galet att man måste amputera ...
— Menar du att ta av benet! nästan skrek Erika.
— Det kan hända. Men numera finns det ju konstgjort med
iiade missat sitt byte. Så hade hon tänkt vid sjukbädden,
Den kvällen kom en luffare och begärde logi för natten. Det var en kort, bredaxlad man med knotigt ansikte och lingult strävt hår som burrade sig i vil-1 da tester över pannan. Han hade kommit direkt från Finland och sökte lämpligt arbete.
Erika hade ett ömmande hjärta för vagabönder. Det stod alltid en luffarbädd i bryggstugan, och det fanns alltid en ledig stol vid det fattiga matbordet, innan I de gav sig av.
Den kvällen blev det långt I till sängen. Hinrik satt och överläde med finnen om denne skulle stanna i huset och ta drängplats. Pekka var inte ovillig, och han hade inte stora anspräk. Men han hade tänkt sig komma längre söderut och detta gjorde honom betänksam. Till slut kom de överens om, att han skulle stanna till våren. Det var som en stor lättnad i all bedrövelsen.
Globe OuHitting Company
— HERRKLÄDER —
Där Eder Kredit Är God
MAIN at BROADWAY
Emerald 1838
K. HAMMARSTRÖM
DUNBAR HARDWOOD FLOOR Ltd.
All Types Suppjled and Laid — Sandlng — Reftalahing FOR RENT — Sandlng Msichlnea — Edgera — Pollahera HARDWOOD FLOORINO F OR SALE
MM West Blvd. — (Between S9th and 40th A ve.) — KErr. 36M
QUALITY SHOES AT POPULÄR PRICES “A Fit for Everv Foot” CORNETT BROS. LTD. — 33 East Hastings Street —
leder och tår och allt.
— Har dom tagit benet? måste säja sanningen.
Hinrik måste medge att var.
Den natten låg Erika i gråtperiod. Hinrik visste ingen utväg.
Du
så
sin sig
Även de minsta barnen smittades av jämmern och det blev en klagans natt.
Men tidigt på morgonen vai* Erika uppe som vanligt. Hon var tyst och sammanbiten, gjorde undan i ladugården och tog på sig andra kläder. Hon'tog första tåget till staden.
När hon kom hem var mycket tystlåten. Läkaren varit mer öppenhjärtig
hon hade mot
Morgonen efter vid klaffbyrån och stora vedermödor Per Erik.
(Forts. 1 nästa
satt Hinrik skrev under ett brev till
nummer.)
Från Läsekretsen
Vancouver July 29th 1954.
Dear Sir:
Lets grow up — at least for
SVENSKA PRESSENS TRYCKERI
BEHOVER NI 9
TRYCKSAKER l
this once. As Shamrock is km X v
to Ireland, loved and recognizedi
all over the world, so also is B. ’ Evergreen label threadbare. Be- that the Indians and Harry
modern. Han hade ännu aldrig träffat på ett fall, där en människa kunnat prestera så mycket livskraft. Patienten vari
C. the only Totemland in the world.. This writer understands that the naming committee for the games stadium have boiled it down to three choices — — namely, Totem, Evergreen and Empire. There Is no more Empire — that’s outdated.
Washington State has worn the
sides this is not an evergreen Duker are ready to put up the
province.
But this is Totem Land.
Let’s go, Mr. Moffit, Totem occasi011-
Stadium, Totem Bowl, Totem Coliseum. But definitely Totem.
I understand from the dog-house or through the grapevine
tallest Totem pole in the world to commemorate the name and
Very truly yours, W. S. Herlihy.
Gynna våra annonsörer!